Thor-Erics - På jakt efter dej

Här gick det (som så ofta på denna blogg) fel på så väldigt många plan samtidigt. Som vanligt har de valt att skriva bandnamnet i färger helt utan tanke på bakgrundsfärgen, vilket leder till en hopplöst låg kontrast mellan dessa. Detta är förstås en detalj i sammanhanget, jag ville bara få den undanstökad. Under titeln huserar nämligen sex män av vansinnig kaliber, omslutna av en fet vit rand likt en graffitimålning.
De sitter iklädda randiga sweatshirts med pyjamasvibbar och mysiga sidofickor (notera hur ränderna löper lodrätt på dessa), och dessa tröjor har försetts med jättekragar som får de redan gräsliga plaggen att bli alldeles absurda. Och till detta illröda byxor. Åtminstone fyra av dem bär de obligatoriska halsmedaljongerna. (Notera även det tighta halsbandet som killen på främre raden bär, en lätt erotisk touch i kombination med de övriga tunna halslänkarna som i dag möjliggör enkel identifiering av vitt skräp.)
Högst upp i skaran finner vi en man som inte fick lika mycket studiobelysning på sig som de andra, och han har därmed fått en dystert gråskär hudton. Eventuellt beror det förstås på att han hade just en gråskär hudton från halsen och uppåt, men för hans skull skyller vi på belysningen. Hur som helst ser han kopiöst glad ut, så till den milda grad att svetten tränger fram.
Bredvid honom finner vi en man med dubbelt så stort huvud, en framtand av sten och Richard Lejonhjärta-frisyr. Han var den som följde med Thor-Erics på turnéerna för att dra deras turnébuss iförd en speciell sele. Han ersattes med en motor 1979.
Ute på vänsterkanten sitter en stilig man med imponerande hårhjälm och lätt framåtlutad hållning. Det räcker dock inte för att benämnas som Roland-hållning.
På nedre raden sitter tre män som jag inte finner i mitt hjärta att håna fullt ut, det gör de så bra själva. Notera dock Lady-frisyren på den mest vindögde och den ytterste mannens likhet med snubben från The to-do-list.
Vad är grejen med dansbandsmedlemmar och dålig munhygien? Alla på detta omslag har kassa tänder, och det känns så väldigt väntat av någon anledning. Var det folktandvården som hade en formsvacka under sjuttiotalet, finns det någon koppling mellan dansbandsmusik och den emaljnyans som Colgate kallar "jord" eller är det bara så tragiskt att folk i allmänhet faktiskt har rostbruna tänder men att alla bilder vi ser numera är fotoshopade?
1975-76.